Vi dejtade 3 månader innan vi bestämde oss för att vara vänner istället. den riktiga kärleken, klicken, det där lilla extra uppstod aldrig. efter 7 månader som "vänner" besämde vi oss för att ge allt en ny chans. vi blev tillsammans, satsade ordentligt och blev sambos en månad senare.
Nu har det gått nästan ett år sedan dess. det har varit ett helt fantastiskt år. jag har varit med om så mycket, lärt mig jättemycket nytt, lärt mig älska landet och lärt känna många otroligt trevliga människor.
Men vi kan inte ljuga för oss själv längre - den riktiga kärleken, klicken, det där lilla extra har fortfarande inte kommit. Vi tycker om varandra, jättemycket, och vi älskar varandra. men det är som vänner.
Vi fungerar jättrebra ihop, trivs tillsammans och har
aldrig bråkat. det gör allt extra svårt.
Jag har tänkt på det länge men inte vågat ta upp det - har varit rädd för sanningen och att behöva lämna det som idag är nästan hela mitt liv. Nu va det istället F som va modig och tog upp det och hans ord lät som mina tankar. det här är ett gemensamt beslut, vi känner likadant och vi tycker det är fruktansvärt jobbigt båda två. vi ska flytta isär.
Samtidigt som allt är sjukt jobbigt känns det som en lättnad att sanningen kommit fram.
Det känns som en repris från tiden då vi bestämde oss för att sluta dejta och bli vänner.
Fan. vi ville ju båda att det skulle bli nåt.
Vi har pratat ut ordentligt. Vi har kramats massor och gråtit tillsammans så tårana sprutat.
Det som tillslut fick oss att sluta gråta när vi skulle sova var att tänka på att andra som har det värre. vi är inte ovänner, vi har inte bråkat, ingen blir utkastad med buller och bång, ingen har varit otrogen eller blivit sviken...
Tilla fick sova i sängen för första gången i natt, mitt emellan oss. vi behövde närhet och vi myste alla tre tillsammans.
Det är jobbigt att behöva berätta för folk och få höra deras reaktion. få kommer förstå. alla som träffat mig gillar mig och tycker vi passar bra ihop. jag kommer ha svårt att skiljas från dom.
Som det ser ut nu kommer jag försöka hitta nåt boende inne i Västerås.
Förhoppningsvis kommer jag & Fredrik kunna fortsätta umgås.
Jag ångrar ingenting. Det har varit ett helt fantastiskt år, jag har varit med om så mycket och vuxit som människa. Det är tufft nu men förhoppningsvis kommer jag kunna se tillbaka på den här tiden som någonting bra.
Jag kommer fortsätta låta tårarna falla och låta allt vara jobbigt. jag har varit dålig på att visa och prata känslor men man mår fan så mycket bättre av att göra det!
