Har skådat en helt underbart fin fullmåne de senaste två nätterna. stor och stark blänker den på skaren. vid 6-snåret vaknar jag av att den bländar den mig när jag sover. avsaknaden av gatlysen på landet märks inte det minsta. men alla, inklusive mig själv, verkar drömma konstiga drömmar.
Vaknade upp till en solig & fin dag i morse. eftersom jag inte hade nån träningsvärk efter gårdagens stationspass (som gick mkt bättre än förra veckan) bestämde jag mig för att åka skidor. Skidspåren på Forsby har töat bort och det är för lite snö för att göra nya. letade mig därför fram till spåren på Rocklunda.
Insåg efter några meter att föret va kanon, eller "glansföre" som en man jag träffade i spåret beskrev det som. jag bokstavligt talat flög fram i de isiga spåren. bestämde mig därför att testa 15 km-spåret.
Hann inte många meter till förrän chocken kom - det finns backar i Västerås. här pratar vi inte små backar utan ordentliga backar. backar som är både längre & krokigare än de i Hudiks skidspår. hur en motionsslingan här kan va sådär backig, när övriga landskapet här är plattar än en pannkaka, är fortfarande en gåta. men jag for iväg i första backen med hopp om att spåren va hela. det va dom, och jag klarade det galant. pjuh.
Några stora backar varvades med många små backar (eller möjligvis hörde de till kategorin större gupp). det stenhårda och isiga underlaget gjorde att jag måsta saxa mig uppför minsta lilla uppförslutning medan jag i minsta lilla ynka lutning neråt fick en väldans fart. väldans lättåkt när jag kunde glida mig igenom åtminstone halva körsträckan.
När små lutningar ger mycket fart så ger stora backar sjukt mycket fart. enligt nån oskriven lag innehåller samtliga backar svängar, helst tvära sådana i slutet av backen. första backen gick som sagt galant, det gjorde alla andra också. åtminstone de första 8 kilometrarna. sen hände nåt. spåren svängde men det gjorde inte Emelie. de tidigare braiga spåren försvann stundvis i vissa backar. självklart i kurvorna. jag vurpade en gång. jag vurpade två gånger, tre gånger och en fjärde gång!
Tre gånger agerade vänster lår & rumpa stötdämpare medan jag en gång testade på Anja Pärsons segersäl. marken va hård, ishård. jag va inte ensam om att ha problem. andra hade åkt ut i snön i skogen.
Efter fjärde fallet tänkte jag ta av mig skidorna om det kom nån mer backe. det gjorde det inte.
Att åka 15 kilometer på Rocklunda tog mig, inklusive småprat med andra skidåkare, 4 vurpor samt mkt förvirring över dålig skyltning,
1 timme och 45 minuter. en helt okej tycker jag med tanke på omständigheterna.
Träningsvärk efter skidåkningen - troligvis inte eftersom jag knappt behövde använda stavarna. Därmot jobbad jag fram ett blåmärke på en armbåge och en gigantisk svullnad på låret/rumpan som kommer bli världens största blåmärke i morgon. det gör ont att sitta.
Slingan på Rocklunda är fin men jag vill inte åka där om det inte kommer mer snö. jag gillar Forsby - inga backar och massa skidåkning!
Vaknade upp till en solig & fin dag i morse. eftersom jag inte hade nån träningsvärk efter gårdagens stationspass (som gick mkt bättre än förra veckan) bestämde jag mig för att åka skidor. Skidspåren på Forsby har töat bort och det är för lite snö för att göra nya. letade mig därför fram till spåren på Rocklunda.
Insåg efter några meter att föret va kanon, eller "glansföre" som en man jag träffade i spåret beskrev det som. jag bokstavligt talat flög fram i de isiga spåren. bestämde mig därför att testa 15 km-spåret.
Hann inte många meter till förrän chocken kom - det finns backar i Västerås. här pratar vi inte små backar utan ordentliga backar. backar som är både längre & krokigare än de i Hudiks skidspår. hur en motionsslingan här kan va sådär backig, när övriga landskapet här är plattar än en pannkaka, är fortfarande en gåta. men jag for iväg i första backen med hopp om att spåren va hela. det va dom, och jag klarade det galant. pjuh.
Några stora backar varvades med många små backar (eller möjligvis hörde de till kategorin större gupp). det stenhårda och isiga underlaget gjorde att jag måsta saxa mig uppför minsta lilla uppförslutning medan jag i minsta lilla ynka lutning neråt fick en väldans fart. väldans lättåkt när jag kunde glida mig igenom åtminstone halva körsträckan.
När små lutningar ger mycket fart så ger stora backar sjukt mycket fart. enligt nån oskriven lag innehåller samtliga backar svängar, helst tvära sådana i slutet av backen. första backen gick som sagt galant, det gjorde alla andra också. åtminstone de första 8 kilometrarna. sen hände nåt. spåren svängde men det gjorde inte Emelie. de tidigare braiga spåren försvann stundvis i vissa backar. självklart i kurvorna. jag vurpade en gång. jag vurpade två gånger, tre gånger och en fjärde gång!
Tre gånger agerade vänster lår & rumpa stötdämpare medan jag en gång testade på Anja Pärsons segersäl. marken va hård, ishård. jag va inte ensam om att ha problem. andra hade åkt ut i snön i skogen.
Efter fjärde fallet tänkte jag ta av mig skidorna om det kom nån mer backe. det gjorde det inte.
Att åka 15 kilometer på Rocklunda tog mig, inklusive småprat med andra skidåkare, 4 vurpor samt mkt förvirring över dålig skyltning,
1 timme och 45 minuter. en helt okej tycker jag med tanke på omständigheterna.
Träningsvärk efter skidåkningen - troligvis inte eftersom jag knappt behövde använda stavarna. Därmot jobbad jag fram ett blåmärke på en armbåge och en gigantisk svullnad på låret/rumpan som kommer bli världens största blåmärke i morgon. det gör ont att sitta.
Slingan på Rocklunda är fin men jag vill inte åka där om det inte kommer mer snö. jag gillar Forsby - inga backar och massa skidåkning!
En annan gång jag va blåslagen. i Tyskland 2006.
Blåmärket på benet är fortfarande ett mysterium men kommer gissningsvis från att ha burit en 20 kg tung resväska mot benet. märkena på armarna kom efter lek i hinderbana bland trädtopparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar